Tantarslets återkomst

Idag känner jag mig småsur!
Tidigare i veckan så fick jag ett brev från min läkare på Smärtkliniken som informerade att jag inte längre kommer att få behandling där. Dr Ylva Sterner på NUS har tagit detta beslut. Det känns fördjävligt nu då jag äntligen har svarat riktigt bra på behandlingen. Efter det att den här blockaden släpper så får jag se fram emot ett liv i smärta.
Välkommen till helvetet, Västerbottens Landsting har skickat dig hit. Så kommer det att stå vid entreén och det skulle inte förvåna mig om jag måste lösa inträdesbiljett hos nämnda instans. Någonstans måste dom dra in pengar så dom kan anställa folk som som ska dra tillbaka andra läkares remisser till Smärtkliniken. Det är ju inte så att dr Sterner har undersökt mig och därigenom kunnat dra slutsatsen att jag inte behöver fortsatt smärtlindring! Det verkar som att alla remisser hamnar i en hatt och så dras en vinnare och resten får avslag!
Vi som bor här och betalar skatt till detta landsting får stå tillbaka för att dom prioriterar patienter från andra län! Hur sjukt är det? Ska då smärtpatienter från V-botten skickas över länsgränsen för att få möjlighet till ett drägligt liv?
I måndags fick jag kallelse för att operera mitt ärrbråck och i onsdags var jag på provtagning och samtal.
Idag får jag ett samtal om att operationen är framflyttad på obestämd tid. Kris på lassa för dom har inga vårdplatser. Hur planerar dom egentligen? Jag är ju inte ensam om att drabbas av det här, lite bättre framförhållning tycker jag att dom ska ha. Alla som blivit kallade har fått göra ändringar i sin planering för att få livet att fungera och nu blir det inte av. Det blir samma visa nästa gång en kallelse kommer. Ett är då säkert; jag kommer INTE att fara på en ny provtagning.
Jag kan inte påstå att jag är imponerad av Landstinget i Västerbotten.

Tidig morgon blev det idag. Duschade,kämpade med frukost, gav upp och tog en stor mugg kaffe istället innan det bar av till lassa. Ute i god tid(tack och lov) checkade jag in på Kirurgmottagningen och fick veta att jag skulle gå direkt till vårdavdelningen. Väl där så fick jag vända och gå långa vägen tillbaka och in på provtagningen. Yvonne som stack mig var toppen och hittade rätt på en gång.
Jag har väldigt svårt för dom vassa spetsarna som gräver sig in i min arm, så varje gång någon lyckas få ut det dom behöver i blodväg utan att sticka mig flera gånger är jag helnöjd. Dom skickade mig tillbaka till avdelningen men eftersom jag var ute i god tid så hann jag med en fika. Köpte cappuccino i automaten och fick riklig mängd med vätska, ja så rikligt att det rann över kanten en stund innan det tog slut. Jag hämtade en mugg i matsalen och skållade fingrarna under tiden jag hällde över den svagt färgade drycken. Tjejen efter mig hade samma problem med överdosering. Smaken på drycken kan beskrivas som regnskadat vatten med en bismak av sur mjölk. Jejj:( Vi påpekade att automaten inte fungerar som den ska och fick ett snäsigt svar- jag kollade ju igår och då funkade den. Det slutade med att vi fick hämta kaffe på ett annat ställe.
Sen var det dags för pratstund med narkosläkaren som befann sig på en annan avdelning än den jag skickats till. Mer spring, denna gång inte så långt. I väntrummet satt några personer och strax efter mig kom ett par, mannen med kryckor i högsta hugg och kvinnan med sin stickning. Dom slog sig ned mittemot. Efter en stund kom två gamla damer in, det framkom av samtalet att bägge passerat 80 med råge.
Dam 1: Det är inget bra på tv numera. Förr var det alltid något att se.
Dam 2: Du har rätt, det finns inga program för oss äldre. Jag har inte sett något bra sen jag fyllde 80.
Dam 1: Det var ett tag sen det. Nä tv är inte för gamlingar. Vill du ha en tidning?
Dam 2: Nä, dom har bara konstiga tidningar här.
Dam 1: Ja villatidningar och jakttidningar. Det är inte många som har villa och jagar.
Dam 2: Inte i vår ålder iaf. Men det finns en Allers där.
Dam 1: Den har jag inte läst men det är nog inget för vår ålder.
Under samtalet så sitter paret och kommenterar tyst mellan varandra och blänger surt på tanterna. Det jag uppfattar av kommentarerna är att man ska visa respekt ,för folk är ju faktiskt sjuka då dom är på ett sjukhus.
Paret är uppenbarligen störda av tanternas samtal. Så blir jag uppropad och i takt med stickornas frenetiska kling kling avlägsnar jag mig. Efter pratstund med narkosläkare så blir jag skickad till …. just det vårdavdelningen. Snabb träff med sjukgymnast och sköterska innan det är dags för fler blodprover. Det gick inte lika bra denna gång men till slut så var det gjort. Nu är det tänkt att jag ska få gå hem men det blir inte riktigt så:( Dåligt med sömn,ingen frukost, en stressig situation och NÅLAR, klart det kommer en reaktion. På väg mot korridoren så börjar det pirra i kroppen och susa i öronen, jag girar snabbt mot närmaste vägg för att få stöd. Vips så sitter jag på en stol och två i personalen står bredvid. Jag fick lov att gå och fika lite innan jag fick gå därifrån.
Nu känns som att jag har punktering i bägge armvecken efter allt stickande.
På måndag är jag tillbaka på avdelningen då för operation. Men före det ska jag ha helg.

Nu börjar jag landa i allt som stressat upp mig sedan igår. Oroliga tankar, en linedancedansande granne och ett klimakterium som inte är av denna världen är ingen vinnande kombination. Åtminstone inte om man hade tänkt sova.Vilket ju faktiskt var tanken. Nu har jag fixat recept på östrogen, hämtat papper för blodprov och inskrivning inför operationen. I morgon får jag träffa kirurg och narkosläkare och på måndag sticker dom kniven i mig! Jag fick kallelse via telefon igår så jag måste då säga att här går det undan. Jag har stuvat om i schemat och avbokat det jag inte kommer att orka med. Så nu är det bara att fortsätt och gruva:) Annars så är min plan att genast sluta upp med sådant, jag har gjort det jag ska och får vackert lita på att övriga inblandade gör det dom ska och att dom gör det ordentligt. Jag har stressat av lite genom att promenera med Dolly i vårvädret. JA det är vår! Det ser man på all hundskit som tinar fram på trottoarer och gångbanor. Det finns t.o.m bajshögar fem meter ifrån hundlatrinen. Fort fram med positiva tankar för att inte höja stressnivån ett snäpp till. Som balans till det mindre roliga så har vårblommorna börjat knoppas på Luddes gård.
Kryddig soppa, ett gott bröd och kaffe efteråt stod det på lunchmenyn. Nu känner jag mig ganska nöjd och mycket lugnare, så länge det nu varar! Om det gick att fixa utan nålar så hade det inte varit så jobbigt. Men jag fixar behandlingen på Smärtkliniken så då bör jag fixa det här också. Nu ska jag inspireras av Äntligen hemma eller Extreme home makeover. Å alla dessa val man måste göra för att få ett bra liv:) Vilket påminner mig om att köpa ny tvål till gästtoan!

Dessa tankar kom till mig då jag lade in bilden med hunden som kollar FB.
FB är ett bra verktyg för att hitta gamla och nya vänner. Några av mina ¨febbisar¨har jag aldrig träffat, inte ens pratat med på telefon. Men med alla meddelanden som är skickade kors och tvärs över detta avlånga land så har jag ändå kunnat göra mig en bild av hur dessa vänner är. Det finns ju en anledning till att vi hittat varandra och håller kontakt mest varje dag. Visst har jag nekat en del förfrågningar, varför ska jag ha med bekanta som jag aldrig har något att göra med i vanliga fall? Eller folk som jag inte vill ha något samröre med?
Då jag var ganska ny på FB fick jag förfrågan av en bekant, jag accepterade och kollade då och då på hennes sida. Tiden gick och plötsligt en dag så hade hon ¨unfrendat¨mig. Inte hela världen för min del men sedan kom en ny vänförfrågan från samma människa och då kände jag att jag nog ville veta vad hon höll på med . Jag fick en krystad och osann förklaring till hattandet. Det är väl ingen som tror att hon är med på min vänlista igen:)? Jag tycker att det är bättre att tänka efter före ibland.

Jag hoppas att ¨han där uppe¨dvs grannen snart går och lägger sig eller åtminstone tar på sig tofflor.
Jag är inte säker men jag tror han dansar linedance för sig själv. Oavsett vad han gör så gör han det ljudligt och länge.
Nu har Dolly gonat in sig och Lovis pockar på uppmärksamhet, ett tydligt tecken på att det är dags att fälla ned locket på El Datore.

bloggen! Den har verkligen gått på sparlåga länge. Jag gör ett nytt försök att blåsa liv i Tantarslet:)

Summering av ¨arbetslivet¨
Verksamheten på BOJ flyter på bra och vi har en hel del på gång. Vi kommer att satsa mycket på utåtriktade kontakter,främst då gentemot kranskommunerna som behöver få mer information så dom ser vilket bra komplement BOJ är till deras verksamhet.
I år sitter jag även som ordförande i Regionen och det ska bli spännande.

Nu till roligare saker!

Lilla M växer så det knakar och håller på att vara stora tjejen. Hon står stadigt korta stunder och det helt utan stöd. Snart springer hon raskt och håller föräldrarna i trim.

Efter sista besöket på Smärtkliniken så återfick jag hoppet om att kunna bli i stort sett smärtfri. Dagen jag fick blockaden var jag helt smärtfri i 10 timmar. efter det började det kännas av lite grann men det är inte ovanligt att smärtan blir värre ett tag efteråt. Nu gäller det att ta det lilla lugna några veckor till så kroppen hinner stabiliseras.

Jag längtar efter våren så jag får börja påta i trädgården. Just nu orkar jag inte sikta högre än så:) men det känns bra att vilja något ändå. Under sommaren blir det mer fart och fläkt och detta år finns det tre småtjejer men i planeringen.

Jag ska vara med Dolly några dagar här i stan och på onsdag får hon följa med till Robban. Hon är världens mest morgontrötta hund så där passar vi bra ihop. I morse fick Saga koppla hunden i sängen, Dolly bara låg där låtsades sova för att slippa stiga upp. Väl uppe så är hon pigg på en promenad men direkt hon kommer in så fläker hon ut sig och ska ha det mesta av utrymmet då hon ska fortsätta att sova. Hon är mysig ,lilla Dollan<3