Tantarslets återkomst

flyger fram! Snart är det dags att fira dotterns födelsedag och några dagar senare är det Mathildas 1-årsdag. Det blir en del tårta på försommaren, Mors Dag,våra födelsedagar och nu tjejerna tätt följda av Björn och Isa i augusti.
I morgon ska vi till Skellefteå och shoppa loss lite. Cubus har så fina barnkläder men jag ska försöka ta mig till fler butiker så jag kan sommarekipera mig själv också och inte bara lilla M. Men då man har ett barnbarn kanske man får skämma bort henne pyttelite?
Det känns som att det är dags att få göra något annat en dag, och Ske-å är trevligt på sommaren. Fina matställen finns det också. Gäller bara att hålla sig ifrån snabbmatsplatserna så man inte hamnar mitt i ett matkrig:)
Onsdag och torsdag är det Smärtrehab som gäller men efter det blir det ¨ledigt ¨. Målet denna sommar är Årefjällen. Vi får se om det blir i Volvon eller om sambon hittar något bättre på bilfronten i morgon.

Måste en förälder alltid hålla med sitt barn för att få fortsätta att kallas mamma/pappa?
Om barnet gjort något fel, ska då föräldrarna släta över och låtsas att det är ok att bära sig åt hur som helst?
Är det dessutom ett vuxet barn, kan man inte då förvänta sig att hon/han vet att det finns vissa saker som inte är ok? Är man en bra förälder bara så länge man plockar fram plånboken? Jag tycker att det är föräldrars ansvar att lära sina barn att klara sig själv. Låta dom växa till starka personer som ställer upp för sig själva och som tar ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att hjälpa och stötta är ju en självklar handling som förälder, men ibland måste barnen få utrymme att ta itu med sina egna strider. Har barnet hamnat i en situation och man själv inte varit med, ska man då ta strid och komma med påståenden om t.ex jungfrufödsel? Pappan blir fråntagen föräldrarollen av mamman för att han inte agerat som hon vill. Pappan kanske hade fått nog av dåligt uppförande och därför valde att inte ta vuxna barnets parti? Är han en dålig pappa som vill ha en bättre, mer äkta relation som inte baseras på hur mycket pengar som ges bort? För mig finns det inga frågetecken kring hans känslor för alla sina barn! Han älskar alla så mycket som han tillåts att göra. För mina barn är han en ¨nästanpappa¨, och det tycker jag är ett väldigt bra beröm och ett väldigt bra uttryck.
Är det bara föräldrar som får säga ifrån? Får jag säga ifrån till min sambos vuxna barn eller deras partners om jag inte är överens med dom?
Den mamma som i det här fallet hänvisat till jungfrufödsel kanske skulle komma ihåg att en gång i tiden älskade hon pappan så mycket så dom skaffade tre barn TILLSAMMANS.

Nu har jag legat på latsidan IGEN:)
Det blev ingen fullföljning av behandling hos DR Hambreus, istället ska jag få komma på Smärtrehab. Det blir under nästa vecka så det gäller att vara öppen för deras metoder.
Hela våren har varit som en enda sjukdomsperiod, men nu blir det kanske sommar och jag hoppas på nya friska krafter.
Att Eriks hus på Storgatan brann ned tog sin beskärda del av orken Nu är allt klart med försäkringsbolaget så vi kan släppa det och fokusera på annat.
Dom som hänger med mig på FB vet att det varit lite turbulent sista tiden:) Det är inte lätt med andras barn, så är det för alla. Men att bara tiga och låta dumheter fortsätta är ingen bra lösning. Efter en massa påhopp om att jag var galen och hade skrikit och rasat så bestämde jag mig för att blockera och anmäla dåligt uppförande. Sambon befann sig i rummet intill,skrivandes ett grattiskort, han hörde att jag pratade och var bestämd men kunde inte urskilja vad som sas, så uppenbarligen var det inget skrikande som pågick. Sen att dom som inte var där kan påstå att jag stormat ut verkar lite konstigt. Då sambon kom in i köket upplyste jag ¨gästen¨att en ursäkt var på sin plats och så gick jag ned i gillestugan och tog itu med tvätten. Jag är relativt nyopererad, har en fotled som inte klarar mycket belastning så jag har som lite svårt att storma ut. Stormar jag iväg så gör jag det ganska sakta och försiktigt. Men allt är relativt. Jag vidhåller att det är upp till var och en om man vill uppvakta på födelsedagar, det är inget måste! Allt beror ju på vilken relation man har, finns det ingen varför ska det då förväntas att man ska få något(pengar)? Och det blir automatiskt inte en relation för att någon är sambo med en familjemedlem eller någon man känner. Eller påstår att dom är gifta! Varför ljuga om något som går att kolla? Det kanske behövs en dialog så man lär känna varandra? Det kanske behövs umgänge utöver den dagen det ska ges ut pengar? Det är inget vi kan fixa utan gensvar från andra parten. Min sambo är otroligt snäll, generös och hjälpsam mot alla! Men det innebär inte att vi ställer upp på vad som helst. Ibland måste man sätta upp gränser. Vilken relation förväntar man sig om man ljuger folk i ansiktet?

Hemma i trädgården har det fixats lite under den kalla våren. En rabatt med en stor stubbe i har fått flytta till förmån för en sandlåda. Lilla M gillar att sitta där och leka. Vi har tagit ut slottet och rutschkanan har plockats fram. Gungställningen ska målas på lite så blir den som ny. Smultronplantorna ska få en plats i närheten av ¨leklandet ¨så våra prinsessor kan ta sig ett mellanmål på egen hand. Nu bär det iväg till Gammliaskogen.

.