Måste en förälder alltid hålla med sitt barn för att få fortsätta att kallas mamma/pappa?
Om barnet gjort något fel, ska då föräldrarna släta över och låtsas att det är ok att bära sig åt hur som helst?
Är det dessutom ett vuxet barn, kan man inte då förvänta sig att hon/han vet att det finns vissa saker som inte är ok? Är man en bra förälder bara så länge man plockar fram plånboken? Jag tycker att det är föräldrars ansvar att lära sina barn att klara sig själv. Låta dom växa till starka personer som ställer upp för sig själva och som tar ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att hjälpa och stötta är ju en självklar handling som förälder, men ibland måste barnen få utrymme att ta itu med sina egna strider. Har barnet hamnat i en situation och man själv inte varit med, ska man då ta strid och komma med påståenden om t.ex jungfrufödsel? Pappan blir fråntagen föräldrarollen av mamman för att han inte agerat som hon vill. Pappan kanske hade fått nog av dåligt uppförande och därför valde att inte ta vuxna barnets parti? Är han en dålig pappa som vill ha en bättre, mer äkta relation som inte baseras på hur mycket pengar som ges bort? För mig finns det inga frågetecken kring hans känslor för alla sina barn! Han älskar alla så mycket som han tillåts att göra. För mina barn är han en ¨nästanpappa¨, och det tycker jag är ett väldigt bra beröm och ett väldigt bra uttryck.
Är det bara föräldrar som får säga ifrån? Får jag säga ifrån till min sambos vuxna barn eller deras partners om jag inte är överens med dom?
Den mamma som i det här fallet hänvisat till jungfrufödsel kanske skulle komma ihåg att en gång i tiden älskade hon pappan så mycket så dom skaffade tre barn TILLSAMMANS.