Uppehåll och en blek solglimt fick vi på em. Klart att det skulle promeneras lite i det härliga vädret tyckte jag. Skönt att få lite frisk luft och kanske skulle huvudvärken ge med sig. Anna, lilla M och jag tog oss sakta men säkert upp mot Stantors. Lilla grusvägen var istäckt och även delar av stigen upp mot berget. En härlig prommis med lite sten och kottplockning och lite steg a la Bambistyle på isfläckarna blev det. På väg tillbaka hände det! Mina fötter tappade markkänning och landningen blev kännbar. Bakhuvudet slog i ordentligt på tjockisen och hela världen var som en karusell en stund. Första rediga tanken var hur det gått med kameran!
Vi tog oss hem i sakta mak och utan fler olyckor. För stunden, alltså.
Huvudvärken sen tidigare, fick ackompanjemang av vad som känns som en gigantisk väckarklocka av äldre modell.
Jag tog det lilla lugna och efter ett tag kändes det bättre, lämpligt nog var det då dags för att börja med maten. Det första jag gjorde var att bränna armen på perkolatorn!
Nu sitter jag i sängen och är lite tveksam till att lämna den mer denna olycksaliga dag.
För att inte låta tiden vara helt förspilld så passade jag på att ta ett foto då jag låg på rygg på isfläcken.