I somras bilade Erik och jag omkring i den nordligare regionen. Vi gjorde en kort visit över på finska sidan och där hittade vi igen huset där mormor och morfar bodde då jag var liten. Dom är båda borta sedan många år men jag minns fortfarande känslan då vi körde in på gården och jag visste att SNART skulle jag få krama om min älskade mormor. Dom köpte senare ett eget hus i samma område, men det är stenhuset som fortfarande känns som mormors hus.Där uppkom mina bästa barndomsminnen. Där levde dom två vuxna och fem barn i två rum och kök. Så då vi kom på besök var vi 12 personer på det utrymmet. Dessutom var det alltid någon annan gäst där. Mormor höjde aldrig rösten, alla ungar visste vad som gällde och alla hade vi våra sysslor som skulle göras innan vi fick leka och rasa. Mormor var tryggheten och kärleken i mitt liv. Hennes arbetsmärkta händer var mjuka och tröstande. Jag var så älskad av mormor och morfar. Växer man upp i ett dysfunktionellt missbrukarhem då är man utsatt på många olika sätt och i extra behov av en stark förebild. Som barn hade jag det i mina morföräldrar och det är jag väldigt tacksam över. Jag hoppas att Mathilda kommer att känna trygghet och kärlek hos mig som farmor.
Kära Anne- det är så mkt värme omtanke o kärlek i dig att man skulle få kämpa emot för att inte känna det. Matilda är lyckligt lottad
Tack Nina, så gulligt av dig:)