Måste en förälder alltid hålla med sitt barn för att få fortsätta att kallas mamma/pappa?
Om barnet gjort något fel, ska då föräldrarna släta över och låtsas att det är ok att bära sig åt hur som helst?
Är det dessutom ett vuxet barn, kan man inte då förvänta sig att hon/han vet att det finns vissa saker som inte är ok? Är man en bra förälder bara så länge man plockar fram plånboken? Jag tycker att det är föräldrars ansvar att lära sina barn att klara sig själv. Låta dom växa till starka personer som ställer upp för sig själva och som tar ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att hjälpa och stötta är ju en självklar handling som förälder, men ibland måste barnen få utrymme att ta itu med sina egna strider. Har barnet hamnat i en situation och man själv inte varit med, ska man då ta strid och komma med påståenden om t.ex jungfrufödsel? Pappan blir fråntagen föräldrarollen av mamman för att han inte agerat som hon vill. Pappan kanske hade fått nog av dåligt uppförande och därför valde att inte ta vuxna barnets parti? Är han en dålig pappa som vill ha en bättre, mer äkta relation som inte baseras på hur mycket pengar som ges bort? För mig finns det inga frågetecken kring hans känslor för alla sina barn! Han älskar alla så mycket som han tillåts att göra. För mina barn är han en ¨nästanpappa¨, och det tycker jag är ett väldigt bra beröm och ett väldigt bra uttryck.
Är det bara föräldrar som får säga ifrån? Får jag säga ifrån till min sambos vuxna barn eller deras partners om jag inte är överens med dom?
Den mamma som i det här fallet hänvisat till jungfrufödsel kanske skulle komma ihåg att en gång i tiden älskade hon pappan så mycket så dom skaffade tre barn TILLSAMMANS.
Läsare; jag skriver mina tankar och funderingar. Gillar du inte det jag skriver så skynda dig härifrån. Jag är i min fulla rätt att ifrågasätta dåligt uppförande i mitt eget hem. Precis som jag är i min fulla rätt att välja bort inlägg från vissa personers vänner:)
Klart du får säga ifrån! Det har jag också gjort. Nu är min son försiktig med pengar och drar inte på sig onödiga utgifter.
Gränsdragning är jätteviktigt! Jag förstår att det inte blir populärt hos alla men stå på dig! Jag har aldrig förr hört uttrycket nästanpappa, det är bland det finaste jag hört och det visar att din sambo tagit dina barn till sig. Jag tror att då det blir nya familjesammansättningar så hamnar biopappan ofta i skymundan för sina barn, i alla fall om bägge hittat nya partners. Mycket tråkigt och många gånger helt mot pappans önskan. ¨Jungfrufödseln¨ är ett praktexempel på detta, otroligt barnsligt tilltag att yttra sig så. Jag tycker det visar på kurage att våga säga ifrån och jag misstänker att det inte är första gången som det händer. Som vuxen måste man våga säga ifrån, någon måste lära dom att man inte bara ska ha,vissa saker måste man förtjäna.
Usch vad energisugande situation ni har hamnat i! Du har SÅ rätt i att det inte alltid är lätt med andras barn och expartners. Även om barnen tillhör den man älskar och deras mamma/pappa följer med på köpet så innebär det inte att man måste älska eller acceptera alla olater. Visst, man måste respektera och acceptera varandra men det ska vara från bådas håll och det gäller ”gott uppförande och vanligt folkvett” Vid dåligt omdöme eller dåligt uppförande SKA man säga ifrån. Varför ska man vara blodsbunden för att ha den rätten?! Vuxna människor har ett allmänt ansvar i samhället och det får man lära sig redan som liten. Ser man att nån råkar illa ut så gör man ju något åt saken, ser man ett brott så anmäler man och beter sig folk illa så markerar man! Skulle nån av våra ”icke- biobarn” i familjen nånsin prova säga ”du är inte min mamma/pappa” så har dom inget för det eftersom det givna svaret är ”det spelar ingen roll. Jag är vuxen och bestämmer, det får du oxå göra när du blir vuxen men i detta hus är jag mamma/pappa” visst ska man bestämma tillsammans- till en viss gräns. När en människa nått vuxen ålder så förväntas man ha fått så pass mkt omdöme att man kan bete sig drägligt.
Jag har ju själv växt upp under rätt tuffa förhållanden och många gånger har JAG känt mig bortvald från ena förälderns nya familj men å andra sidan kan vi heller aldrig få den äkta, tillitsfulla relationen som man vill ha med sina föräldrar men då förväntar jag mig inte heller något från det hållet det är mer så att det som kommer därifrån är högst uppskattat och räknas som en bonus, inte en självklarhet! Hoppas jag inte skrivit något som går att misstolkas nu, det är svårt att få ner allt med rätt ord ibland 
Sen behöver man inte ha blodsband för att vara i en familj med varann, äkta vänner som man själv valt är ofta närmare ens hjärta än vissa släktingar.
Jag skulle kunna skriva hur mycket dom helst men jag vill bara att du ska veta att jag håller med dig, jag anser att man markerar när någon trampar en på tårna, spec. om det sker i ens egen privata sfär (ex i egnahemmet) Hur man uttrycker sig och vilka ord man väljer är avgörande hur det tas emot.
Tråkigt bara att pappans roll inte räknas annat än när det gynnar andra parten
Vi måste höras i telefonen nån dag! ❤
Styrkekramar till er båda!! ❤
Tack Gunilla och tack Vera! Så skönt att det finns vänliga kommentarer också:)
Och att det finns folk som tänker efter vad det är jag skriver och inte hakar upp sig på en enda mening som dom sedan kan ondgöra sig över. Klart att vi har tagit upp problemet vid ett flertal tillfällen men det har varit som att hälla vatten på en gås.
Vera, som vanligt är du väldigt klok och jag tycker att du har hanterat din situation väldigt bra. Vi hörs, Kram allihopa:)