Igår var det dags för en ny behandling hos doktor Johan på Smärtkliniken. Jag satt i väntrummet och plötsligt hörde jag fågelkvitter, konstigt att det hörs in tänkte jag med tanke på motorbuller efter huvudgatan i stan. Efter en stund så tyckte jag att det kvittrade i hallen utanför väntrummet. Det kanske har kommit in en fågel i ventilationen var nästa tanke. Men det lät inte hjärtskärande eller ängsligt på något sätt! En kvinna kommer in och slår sig ned bredvid mig. Vi hälsade och utbytte sedvanligt väntrumssmåprat. Följande dialogutspann sig i väntrummet.
Jag- Det är ganska trevligt med fågelkvittret.
Dam- Vilket fågelkvitter? Hon tittar undrande på mig.
Jag- Nu kvittrade det ordentligt, det hörde du väl? ( Jag hörde kvitter från hallen)
Dam- Nääe, jag hör inget kvitter och jag har väldigt bra hörsel. Du kanske lider av tinnitus?
Jag- (väldigt glatt) Jo men då hör jag glassbilen.
Dam- Du verkar ha många kompisar.
Samtidigt flyttar hon sig lite diskret iväg från mig.
En väldigt pinsam tystnad uppstod. Det kändes skönt då hon blev inropad.
Men jag hörde det förbaskade kvittrandet i hallen om och om igen.
Många tankar flög fram, är jag mer sliten än jag är medveten om?
Doktor Johan kom och jag sa till honom att jag är nog tröttare än jag tror för jag hör fågelkvitter här inne.
Vi har en ljudinstallation med fågelkvitter säger han och ler.
Jag berättade om samtalet med damen och vi skrattade gott åt det hela. Det vore intressant att veta vad damen tänkte 
Jag är övertygad om att hon överskattar sin egen hörsel!