Min blogg håller på att förtvina, sakta men säkert går den mot sitt slut.
Jag har tagit ett raskt beslut att nu ska den återupplivas och minst ett inlägg varje vecka ska skrivas, även om det bara blir ett litet hej 
Igår kände jag en otrolig saknad efter min söta mormor! Hon lämnade oss på 80-talet, men det är väl så att det inte finns något slutdatum på saknaden. Jag sökte fram mina gamla fotoalbum och tog en liten nostalgitripp. Mormor,morfar och Björn 1977. Åren går!
Som barn gick jag i en liten byskola med två klasser i varje rum.
Hösten var spännande, vi hade alltid luciatåg med tillbehör så det övades och övades i all oändlighet Mina föräldrar kom dock aldrig till dessa julfester. Likadant med examen. De flesta hade sina föräldrar där men aldrig jag och mina syskon. Lite trist men så var det.
Jag bävade alltid för jullovet! Kompisarna såg fram emot helgerna och jullovet verkade vara så speciellt för dem. Vi hade också julpyntat, julgran, julmat och julklappar. Men ingen julefrid fanns det i huset. Sprit, hårda ord och slag flödade genom alla helgdagarna. Det var inte bra under julen det var så , men på något sätt så var det alltid jobbigast den helgen. Det fanns ingen trygghet för helvetet kunde bryta loss vilken minut som helst och jag lärde mig tidigt att bli så osynlig som möjligt. Om dom inte såg mig kanske dom glömde bort att jag ¨gjort mig förtjänt¨ av stryk. Det var inte ofta jag lyckades!
Jularna som vuxen har ofta firats med föräldrarna och då vi har varit i mitt hem då har det varit alkoholfritt. Förutom dom gånger då det smygsupits i gästrummet. Efter att jag sagt ifrån om det så valde gästerna att aldrig mer övernatta hos oss. Men att respektera önskan om en vit jul det klarade dom inte av. Så jularna fortsatte att vara något jag inte såg fram emot.
Nu är jag den äldsta generationen och nu är det garanterat vita jular på många sätt.
Jag älskar att plocka fram julsaker, speciellt alla tomtar som håller på att ta över huset :). Julbak och annat julstök ger mig energi! Kanske inte städningen men roligare än vanlig veckostädning är det definitivt!
Tyvärr har jag en värkbruten kropp genom fibromyalgi och jag vet inte när nästa skov sätter in. Så jag börjar pynta i god tid oavsett jag har ont eller inte. Då vet jag att jag hinner klart utan stress. Dessutom så är det i mörka, regniga och dystra oktober vi behöver en ljusglimt. Det är då jag njuter av adventsstjärnorna mest. Så dom kommer upp tidigt och sen dyker resterande pynt upp allt eftersom.
Jag får aldrig tillbaka barndomens jular, men dom jular jag har kvar ska förbaske mig vara som jular ska vara. Juliga, roliga , nyktra, fridfulla och pyntningen påbörjad i god tid. Visst är det härligt att vi får göra olika?
Idag passade jag på att plocka in röda vinbär. Solen sken och tankarna vandrade iväg till tiden innan jag hade egna bärbuskar på gården. Jag besökte NN som hade vinbärsbuskar och jag såg att hon hade ganska gott om bär. Jag frågade om jag kunde plocka några dl för att baka en vinbärstårta men se det fick jag snabbt avslag på. Hon hade lämnat kvar bären åt fåglarna för hon tänkte minsann på dom.
En tid senare så kom NN över och ¨lånade ¨en påse med hembakta bullar, hon hade fått besök. Nu har det gått så lång tid så jag tror inte att hon tänker baka och ge tillbaka en bullpåse Jag tycker det är så trist med egoister som bara utnyttjar andra.
En härlig bloggerska som jag följer skrev : det är okej att inte orka allt man vill.
Jag kände mig styrkt på en gång av dessa ord för j
ust nu så orkar jag inte ens allt jag borde….
Dags att stanna upp och invänta skuggan.
http://blogg.vk.se/e-lack/ Det är okej….
Vaknade till av att skatorna förde ett herran oväsen. Strax efteråt gick larmet! Erik har jour denna vecka och pulsen stiger nog för oss bägge två då det blir larm nattetid.
Just nu så vet jag bara att det rör sig om ett drunkningstillbud i Rickleån. Det är svårt att lägga sig och komma till ro då jag vet att någon kanske kämpar för sitt liv eller en anhörig får sorgebud och det händer i närheten. Tankarna går till brandmännen som rycker ut och gör sitt yttersta för människor i nöd. Orten är liten så sannolikheten är stor att någon/några känner den drabbade. Jag gör i ordning lite thé och väntar in min brandman. Det kan han behöva , men först en värmande kram. Det blir liksom lite kallare då döden sveper förbi även då det är i periferin av vårt liv. Jag önskar, jag hoppas att alla är välbehållna.
I em var sambon och jag på väg till Coop. Vi stannade vid rondellen men det gjorde inte bakomvarande bil!
PANG rakt in i vår släpvagn. Killen som körde på oss tyckte att det var konstigt att det kunde hända eftersom han nyss servat bilen. Lite chockad kanske? Jag kände att jag hade lite ont i nacken men tänkte att det var från det att jag spänt mig. Iaf så for vi vidare till Coop och jag provsatt i en hammock. Det skulle jag inte ha gjort för gungrörelsen gjorde mig svimfärdig .Senare på em började jag känna av smällen mer och mer så jag pallrade mig iväg till akuten. Snabbt så fick jag på nackkrage och blev skjutsad till röntgen. Inga konstigheter hittades så efter några timmar så fick jag gå ´hem igen. Piller i fickan fick jag och ett recept att hämta ut i morgon. Skönt att det gick bra även för släpvagnen
Det är jätteroligt att vara med lilla M hela dagarna men ganska tröttande. Jag får vara på språng mest hela tiden, så är det!
För någon månad sedan gjorde jag en radiovågsbehandling på Smärtkliniken och i tisdags var det dags för nästa behandling. Jag blir väldigt trött och slut efter dessa behandlingar, så det kändes skönt att åka hem på fredag em . Härligt , i morgon är det lördag och jag kan få sova ut. Så var planen. Det här med att få somna tidigt går inte så bra i vår lilla by, det är alltid någon som ska hålla på och busköra sent på kvällen och dom ger oftast inte upp före 2-tiden på natten. Eller så är det fest i närheten och då ska livets alla djävligheter diskuteras här ute på gatan vid sisådär halv 4. Det måste skrikas eftersom alla tydligen drabbats av dövhet under kvällen och så ska det grinas lite. Det är inte ungdomsfester jag skriver om! En halvstökig fest inföll innan jag slutat röka, och jag satt ute på bron med ciggen i mungipan. Det var lite skumt ute och paret som kom från festen såg mig inte. Dom stannade precis utanför vår infart och killen frågade förväntansfullt: Ska vi gå hem och knu”a? Tjejen svarade något som jag inte hörde och killen frågade igen, nu lite högre. Han fick ett nekande svar från sin dam. Då viskar han något i hennes öra, hon tittar upp och tar hans hand och bägge börjar vingligt springa hemåt. Man kan undra vad han viskade!
Tillbaka till ämnet! Det var ganska lugnt på buskörningsfronten igår och katterna var ute så jag skulle slippa tänka på dom under viloperioden. Tiden hann ändå flyga fram innan sömnen stängde igen mina bruna.
DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK!
Vad är klockan? Efter 7, det vet jag för då var jag upp en sväng! Men det var inte länge sedan! På riktigt!
Jag drar kudden över huvudet men det går inte att stänga dunkandet ute!
Lika bra att stiga upp. Ännu en helg så har grannen lyckats med att väcka upp mig. Förra helgen rev han ned sitt plåttak och väckte mig kl 7 på lördagen och k 8 på söndagen. Han verkar allvarligt tro att han är den ende som bor på den här gatan och att han alltid kan göra som han vill. Lite hänsyn kan man visa sina grannar men vissa vet inte vad det betyder och han hör definitivt till den kategorin. Vi får ofta gå in från vår altan och stänga alla fönster och dörrar för att undvika att bli ihjälrökta av hans vedeldning. Öppnar man spjället och ser till att man har bra drag så slår röken inte ned på grannarna utan stiger uppåt, precis som det gör för dom andra här som eldar med ved!! För att citera en av dom största * Hä är int lönt att förklara för dom som int begrip*
Att bo här garanterar sömnbrist och otaliga astmaanfall helt i onödan.
Någon som vill köpa ett hus?
Igår var det dags för en ny behandling hos doktor Johan på Smärtkliniken. Jag satt i väntrummet och plötsligt hörde jag fågelkvitter, konstigt att det hörs in tänkte jag med tanke på motorbuller efter huvudgatan i stan. Efter en stund så tyckte jag att det kvittrade i hallen utanför väntrummet. Det kanske har kommit in en fågel i ventilationen var nästa tanke. Men det lät inte hjärtskärande eller ängsligt på något sätt! En kvinna kommer in och slår sig ned bredvid mig. Vi hälsade och utbytte sedvanligt väntrumssmåprat. Följande dialogutspann sig i väntrummet.
Jag- Det är ganska trevligt med fågelkvittret.
Dam- Vilket fågelkvitter? Hon tittar undrande på mig.
Jag- Nu kvittrade det ordentligt, det hörde du väl? ( Jag hörde kvitter från hallen)
Dam- Nääe, jag hör inget kvitter och jag har väldigt bra hörsel. Du kanske lider av tinnitus?
Jag- (väldigt glatt) Jo men då hör jag glassbilen.
Dam- Du verkar ha många kompisar.
Samtidigt flyttar hon sig lite diskret iväg från mig.
En väldigt pinsam tystnad uppstod. Det kändes skönt då hon blev inropad.
Men jag hörde det förbaskade kvittrandet i hallen om och om igen.
Många tankar flög fram, är jag mer sliten än jag är medveten om?
Doktor Johan kom och jag sa till honom att jag är nog tröttare än jag tror för jag hör fågelkvitter här inne.
Vi har en ljudinstallation med fågelkvitter säger han och ler.
Jag berättade om samtalet med damen och vi skrattade gott åt det hela. Det vore intressant att veta vad damen tänkte
Jag är övertygad om att hon överskattar sin egen hörsel!
Efter en helg i vilandets tecken så har veckan rivstartat med en massa jobb.
Efter alla allvarsamma mail och telefonsamtal under dagen så är det skönt att rensa huvudet med lite trevlig bloggläsning.
På vk.se har jag en del favoriter som jag följt under varierande tid. Det är så härligt att läsa om deras vardag,fest,sådant som uppmuntrar, irriterar, inspirerar osv. och så finns det dom som alltid ska tala om vad det är för dag, vilket väder det är och ¨gnälla¨lite.
Ögat föll på en rubrik och jag tänkte att jag skulle kolla en viss blogg som jag inte brukar läsa. Jösses vad det var slöseri med min tid :O men då vet jag ju det och behöver inte återkomma. Jag började då fundera över vad bloggen egentligen fyller för behov hos oss bloggare och läsare. En del skriver så otroligt medryckande så jag ser fram emot nästa inlägg, en del inspirerar till matlagning eller ett handarbete. Många lockar fram skratt och en del berör långt in i hjärtat.Det finns människor som visar ett otroligt levnadsmod i jobbiga situationer, personer som levt i utanförskap hela livet och som nu fått en diagnos som ger en förklaring, och som ger dom en chans att förstå sitt liv och sitt mående.
Då jag läser dessa bloggar känner jag mig lite torr och tråkig men jag försöker iaf att variera min torrhet
Då jag börjar rabbla veckodagar och väderprognoser stänger jag ned bloggen permanent.
Alla positiva,roliga,kärleksfulla och inspirerande bloggare som tillför energi, så underbart att ni finns och att ni öppnar dörren till era liv så jag får titta in!
I början av veckan var jag på Biltema och blev ägare till nya vindrutetorkare. Den på passagerarsidan hade gjort sitt för ett tag sedan, det hade börjat ramla loss remsor och torkförmågan var lika med noll. I dag innan jag startade hemfärden beslöt jag mig för att byta bladen. Jag började med den sämre(nyss beskrivna) och joxade och slet tills den kom loss. Jag studerade hur den hade suttit fast och la den gamla torkaren
så att jag hade en mall för fastsättningen av den nya. Hym,hym, varför ser den nya annorlunda ut? Jag kollade och dubbelkollade i affären och enligt deras lista så skulle det vara rätt. Efter mycket micklande så hör jag det efterlängtade klicket, den är på plats! In i bilen och provköra torkarbladet…. men va fn nu då? Inte blev det bättre, snarare tvärtom. Och jag som varit så noga med att få bort klisterlappen fråm gummeringen. Loss med eländet för den måste ju bara sitta fel! Nytt försök. Klick. Testa. Fungerar fortfarande sämre än den gamla. 17 nya gråa strån dyker upp på hårskallen och nu får jag inte loss torkarbladet. Skit samma, sambon får fixa det då jag kommer hem.
Jag åker ut från stan och efter ett tag så börjar det regna. Jag slår på torkarbladen och ser att gummeringen lossnat på nya bladet. Det var inget bra köp är det bara att konstatera och så svänger jag in till Preem i Sävar. Där finns det tak över pumparna så jag slipper bli dyngsur av regnet.Jag får loss torkarbladet och ser att gummeringen inte sitter fast som den ska.Det sitter riktigt löst för det är inga problem att föra den fram och tillbaka. En man kliver ur sin bil ett par meter från mig. Medan han tankar går jag dit och visar torkarbladet. Så här ska det väl inte se ut tycker jag. Nä,den där ska du ta bort får jag till svar. Det tar en stund innan jag inser att det jag tror är dåligt fastsatt gummering är SKYDDET på det ***** torkarbladet. Nu fungerar det jättebra.